.

ibland brukar jag krypa fram i mörkret, famla efter stjärnor som för tillfället kan lysa upp min väg, ramla,äntligen fånga en stjärna, förlora stjärnan, försöka krypa vidare, det börjar blöda på knäna, jag har ju alltid undrat hur det är att vara blind, det måste kännas undefär så här, jag kryper vidare, orkar inte mer, inser att jag faktiskt skulle kunna öppna ögonen, öppnar ögonen.

framför mig brinner ett ljus, som nästan brunnit ned, alltså tycks det ha brunnit länge, men jag hela tiden blundat för det, jag inser att jag är kapabel till att resa på mig, såren läker inte, ty det gör ont att resa på sig, jag tar tag i ljuset och låter det vara mina fötters lykta och ett ljus på min stig, sedan vandrar jag vidare, med Honom som sällskap och når slutligen mitt mål.