.

Mörkret föll tidigt den här kvällen
så jag begav mig
som vanligt
till Holger.
Han är världens enda
nattfjäriluppfödare,
och faktiskt en mycket fager man.
Vi pratade om livet.
Han sa att nattfjärilar bara lever
i några veckor.
Jag blev plötsligt väldigt tacksam
över mitt liv
så vi började att talas vid om det,
och jag nämnde, full av entusiasm,
hur förväntansfull jag var över
min resa till Afrika.
Han tog det sista smultronet ur
lerkoppen som han gjort själv
och lutade sig sedan tillbaka
mot halmstråna.
Jag gjorde detsamma.
Han frågade mig om jag verkligen vågade resa.
Med tonen full av övertygelse
försäkrade jag honom om att
jag inget hellre ville, än att resa.
Han slöt sina ögon, och bad mig göra detsamma.
Tystnaden hälsade på för ett tag
men han bröt den itu
genom att skilja sina välformade läppar åt.
Han bad mig att se byn framför mig.
Det gjorde jag.
Han bad mig att se huset framför mig.
Det gjorde jag.
Han bad mig att se vimlet av människor, alla färger,
kvinnan som bar medans mannen vandrade rakryggad bredvid,
dammet som lekte med solstrålarna, djuren som vandrade fritt,
barfota människor med vita leenden framför mig.
Det gjorde jag.
Vi blev avbrutna av Holgers son som inte kunde sova.
Så jag begav mig hem igen.